Lars Winnerbã¤ck Rusningstrafik Lyrics

Rusningstrafik Lyrics

Duvorna går runt och pickar smulor i betongen
där jag
står;
väntande i tunnelbanedån.
Ja, dom, som skulle vara
fredssymboler, skiter på
perongen.
Och jag förstår.
Jag
skulle själv gjort samma sak, om jag kunde
flyga
härifrån.

Jag antar att Du går till någon ödslig krog
inatt;
denna mörka natt.
Det är ett sätt att stänga
av.

Det hänger nån slags boxershortsmodell i alla

fönster
där jag går,
och undrar om jag vill se ut som
han.
Ja, det, som skulle va’ kalsonger, blir en pil i
våra
mönster;
hur vi mår
beror på vad det står;
att:
Sån är kvinna, sån är man.

Jag antar att Du gömmer Dig
under täcket nu
inatt;
denna kalla natt.
Det är ett sätt att
stänga av.

Och där kan tankarna få tänka som dom
vill.
Där finns inga flimmerljus som hjälper till.
I
tunnelbanedån dövas dom inre, tysta skriken.
Det är svårt att
få en plats här
i rusningstrafiken.

Allting går så fort.
Sen nån har sagt att tid är 
pengar
går vi på.
Fast tiden
är väl gratis, vad jag vet.
Sömntabletter tycks va effektivare
än sängar.
Sen närdå?
Vi irrar vidare i rusningen, i varsin
ensamhet.

Jag antar att Du proppar hjärnan full med
Panodil
och
Cipramil.
Det är ett sätt att hänga med.

Och prylarna far
runt och slickar sår som aldrig
läker.
Rulla på.
Orsaken vill
ingen ens förstå.
För nån har sagt att har man gott om pengar
är
man säker.
För vadå?
Jag menar kylan, mörkret, stan
och stressen hittar Dig ändå.
Jag antar att Du längtar ut till
skogen då och då.
Det verkar så.
Där man kan slippa hänga
med.

Och där kan fötterna få ströva som dom vill.
Där
hjälper inga tåg och rulltrappor till.
I tunnelbanedån dövas dom
inre, tysta skriken.
Det är svårt att få en plats här
i
rusningstrafiken.

Ja, människor går runt och pickar smulor
i
betongen
på ackord.
Och rusandes i tunnelbanedån.
Vi, som
skulle vara människor, blir stoft
i
konkarongen.
Själavård
skjuts upp till efter
döden,
när vi flugit härifrån.

Jag antar att Du vänjer
Dig. Jag antar att Du vet;
ensamhet:
Det är det enda vi har kvar.