Garmarna Sorgsen Ton Lyrics

Sorgsen Ton Lyrics

Med sorgsen ton jag sjunga vill  
Om ett förfärligt under  
Du som det hör märk noga till  
Och minns det alla stunder  
Vid Gibbau by vid Penne strand  
I Pommern i det tyska land  
sig denna saken händer  
 
En fattig bonde bodde där  
och barn han hade många  
Som gjorde honom stort besvär  
om bröd han nödgas gånga  
Den äldsta dottern av sin far  
samt mor och syskon avsked tar  
och ger sig ut att tjäna  
 
En tid därefter hände sig  
att fadern hennes dödde  
och modern som sig ömkelig  
på käpp och krycka stödde  
bad dottern som var tämligt rik  
till graven hjälpa faderns lik  
som barnslig plikt befaller  
 
Hon svarte det går mig ej an  
Ej för mig skuld det bringar  
Begraven hur i vill och kan  
Men jag mitt mynt ej skingrar  
Hur jag går klädder var man ser  
Stor sak vad grav man gubben ger  
Ej därom någon sköter  
 
Då hennes fru slik hårdhet såg  
Hon mera ädelt tänkte  
Hon var barmhärtig i sin håg  
Hon mat och pengar skänkte  
Dess fru gav henne tvenne bröd  
att ge sin mor som led stor nöd  
och sådan hjälp behövde  
 
När hon ett stycke hade gått  
och harmsen brödet burit  
Sin frus barmhärtighet försmått  
och argt på modern svurit  
kom hon där vägen oren var  
tänk vad för medel då hon tar  
att fina skorna spara  
 
Där fanns ej sten där fanns ej spång  
varpå hon kunde kliva  
Gå kring blev vägen alltför lång  
ej vill hon smutsig bliva  
Då lägger hon de bröden så  
att hon på dem kund torrskodd gå  
men straffet resan stäckte  
 
Dess fötter fastnar genast kvar  
då hon på brödet träder  
På benen hon förgäves drar  
hon bannar svär och hädar  
Ty som en stor och jordfast sten  
orörlig står ock hennes ben  
i marken synes fasta  
 
Hon ropar då jag usla barn  
försmått min moder snälla  
har själv mig snärjt i syndens garn  
det får jag nu umgälla  
Om hjälp hon tigger varje man  
de bjuda till men ingen kan  
dess fot från marken röra  
 
Ej kunde hon de sista ord  
med bruten röst framföra  
förrän den eljest fasta jord  
begynte sig att röra  
Hon knäppte sina händer ihop  
och sjönk så neder i en grop  
som henne strax betäckte  
 
I människor betänken er  
högfärden låten fara  
Och girigheten som man ser  
är och en farlig snara  
Låt pigans ofärd varna er  
från synd och flärd allt mer och mer  
och från högfärdig levnad  
 
 
 
Woeful tones  
 
In woeful tones I mean to tell  
A tale of dread and wonder  
Whoever hears it, listen well,  
And on its meaning ponder.  
In Gibbau, by the Penne sea,  
In Pomerania, in Germany,  
These strange events unfolded.  
 
A farmer lived in poverty there  
Whose children were so many  
That he was driven in despair  
To beg for food and money.  
The eldest daughter bade adieu  
To sisters, brothers and parents too,  
To earn a servant`s wages.  
 
Some time later her father`s soul  
This earthly life departed.  
Her mother, who was lame and old,  
By stick and crutch supported,  
Upon her wealthy daughter called  
For help with the father`s funeral,  
As is a daughter`s duty.  
 
"Why come to me?" the daughter said  
"Give him a pauper`s burial!  
I`ll waste no money on the dead,  
Nor let my mind be troubled.  
Everyone sees the clothes I wear,  
But what does anybody care  
What grave the old man lies in?"  
 
Such words of cruelty dismayed  
Her nobler-hearted mistress.  
She sent both money and food to aid  
The family in her kindness.  
The mistress gave two new-baked loaves  
And bade the daughter carry those  
Home to her needy mother.  
 
When she had gone a little way,  
Carrying the bread in anger,  
Despising her mistress`s charity  
And cursing her starving mother,  
She came to a mud patch damp and deep  
- And this is what she did to keep  
Her fine new shoes unsullied:  
 
No stone nor plank nor bridge was there  
To help her on her journey.  
To leave her path she did not care  
- That way was long and dirty.  
The loaves of bread she threw straight down  
As stepping-stones to drier ground  
But this she soon regretted.  
 
Her feet stuck fast immediately  
When on the bread they landed.  
In vain she tried to pull them free,  
She cursed and swore and ranted.  
For like a stone stuck in the ground  
Her legs sank helpless deeper down  
- She could not even move them.  
 
She cries aloud,  
"Alas that I spurned  
The pleas of my kind old mother!  
This is the punishment I`ve earned,  
A wretched, sinful daughter!"  
Each passer-by for help she begs,  
But none can free her earthbound legs  
However hard they struggle.  
 
She had not spoken her last words  
In a voice trembling with terror  
Before the ground she stood on stirred  
And opened wide beneath her.  
In silent prayer her hands she clasped  
And sank until the earth at last  
All trace of her had covered.  
 
All you who hear this tale, take care,  
Lest your own pride betray you.  
Remember likewise to beware  
The tricks that greed can play you.  
Let this maid`s fate warn everyone  
The sin of luxury to shun  
And vain, conceited living.  
 
Translation by Alistar Cochrane