Jokeln Lyrics

Jokeln

Som en gammal isbelupen drake ligger Jökeln tung Och vitgrönraggig nedför
branten mellan tvenne toppar Stjärten lindad runtom högsta Spetsen, buken spänd
och stinn I fjällets kittel, ryggen krönt av mittmoränens ås, Svart och knöglig 
Ner mot daln han sträcker långsmal nos med rynkigt Skinn till läppar, vita
tänder grina där imellan, Genom Jökelportens svarta hål rinner ur hans Gap en
lerig ström Taggig kam på hjässan, mörka grumligt gröngrå ögen - Stelt han
stirrar över dalen ner, Trycker nosen vädrar mot Marken mellan tassarna vars
mörka klor Skymta fram ur våt smutsgrå ragg  Småväxt ättling av sin
jättestamfar, istidsdraken, Fader Jökul själv - han som sträckte stjärten upp
Mot polen ramarna mot blockberg och ural, Han som över fjäll och slätter vräkte
sig, Krälande och vältrande  Han som fyllde hav och sjöar, Rev med klorna rispor
I de hårda hällar Gnagde klipporna och pressade Bergen samman med sin tyngd  Ham
som skövlade och lade öde sagoskogar, Gröna paradis, blåste med iskall andedräkt
bort Allt som levde, blommande och lyste