Nu biter frosten igen och parkerna brinner som eld Och himlen över
Västerbron är gaslågeblå nu ikväll Jag ser ut över
stan du är där nånstans Ensam eller kanske i en annan mans
famn
Ett hår som kastar till i vimlet utanför en
affär Jag har sett det några gånger nu men du är inte
där En doft går genom rummen en röst i en biosalong Ett brev
som aldrig kommer En radio, en sång
Jag längtar inte längre
efter att ha dej här men jag saknar dej Som om min själ har
gått ifrån mej för att vara hos dej så saknar jag dej Jag
önskar att jag aldrig hade träffat dej där Såna som vi vet
nog inte vad kärlek är men jag saknar dej
Nu lyfter man
båtarna ur kanalen Snart fryser fjärden här till is Snart
sjunker dom här tornen och taken ner i ett råkallt dis Folk
därute bryter upp och flyttar in från småstäder,
skogar från tristessens vinande vind Vi tar oss fram så gott vi
kan mellan dröm och verklighet Vi blir vad vi väljer Vi blir
vår ensamhet
Jag längtar inte längre efter att ha dej
här...
Den här kärleken hänger kvar som en hemlös
hänger kvar i en bar Stolarna på bordet, alla har gått Han
sitter kvar där han sitter som om han inget förstått
Som om
min själ har gått ifrån mej för att vara hos dej så saknar
jag dej Vid ett middagsbord bland folk i en tunnelbanevagn då saknar
jag dej Som vintern saknar våren som den kloke saknar dåren som
en salva över såren som herden saknar fåren saknar jag
dej
När jag känner doften av äpplena på
Södermalmstorg När jag tyngs ner av en börda pressas av en
sorg som viskar i mitt öra att jag varken kan eller vill älska
igen, att min kärlek inte räcker till Att jag är död för
livet att det är över och förbi När jag inte hittar
nånting som jag finner nån glädje i då saknar jag dej